Nummer 8 2002

INNEHÅLL


Månadens nyhetsblad innehåller i huvudsak uppgifter om och referat av ett urval av domar som meddelats under tiden den 15 - 26 juli 2002.

LÄNKAR


Här lämnas några länkar som kan underlätta för Dig som vill söka fram fulltextversionen av refererade eller andra domar från Europadomstolen.

Till Europadomstolens hemsida:
http://www.echr.coe.int/

Till Europadomstolens förteckning över domar och beslut:

Engelska: List of Recent Judgments
http://hudoc.echr.coe.int/hudoc/default.asp?Language=en&
Cmd=Query&Tname=Hejud&appno=all&RelatedMode=1

Franska: Liste des arrêts récent
http://hudoc.echr.coe.int/hudoc/default.asp?Language=fr&
Cmd=Query&Tname=Hfjud&appno=all&RelatedMode=1

Till sökformulär för Europadomstolens avgöranden, där Du bl.a. kan söka på titel, svarande, fritext, ansökans nummer, artikel eller avgörandedag:

Engelska: Search the Case-Law - HUDOC
http://hudoc.echr.coe.int/hudoc/default.asp?Language=en&Advanced=1

Franska: Recherche de la jurisprudence - HUDOC
http://hudoc.echr.coe.int/hudoc/default.asp?Language=fr&Advanced=1

DOMAR


Efter varje referat anges under rubriken "Hänvisningar" sådana tidigare avgöranden som domstolen hänvisar till i den refererade domen.

Västberga Taxi AB och Vulic mot Sverige
(Ansökan nr. 36985/97, dom den 23 juli 2002)
Janosevic mot Sverige
(Ansökan nr. 34619/97, dom den 23 juli 2002)
Domarna finns endast på engelska.

Skattetilläggen - Äntligen!

Med hänsyn till den förväntan som rått på många håll och det stora intresse som i allmänhet torde föreligga för dessa domar lämnas här ett utförligare återgivande av domen Västberga Taxi (obs! inte någon fullständig översättning). Domarna är i allt väsentligt likalydande.

Skattemyndigheten genomförde under 1994-1995 en omfattande granskning av taxibolag och gjorde i samband därmed revision hos bl.a. Västberga Taxi, bolaget. Revisionen ledde till ett beslut den 10 augusti 1995 om höjning av bolagets inkomster vid 1994 års taxering. Efter avdrag för bl.a. oredovisade löner och bensinkostnader blev resultatet ett ökat underskott i rörelsen. Bolagets underlag för mervärdesskatt och arbetsgivaravgifter höjdes och eftersom bolaget bedömdes ha lämnat oriktiga uppgifter i sina deklarationer påfördes skattetillägg och avgiftstillägg. I följd av revisionen höjdes inkomsttaxeringen även för Vulic, V, som företagsledare i bolaget och även han påfördes skattetillägg. Både bolaget och V begärde omprövning och överklagade och de begärde också anstånd med betalning av skatten till dess målen avgjorts. Anståndsbegäran avslogs av både skattemyndigheten och domstolarna, eftersom varken bolaget eller V kunde lämna någon bankgaranti. Bolaget försattes i konkurs 1997 och utmätning skedde hos V innan länsrätten prövat taxeringarna. Skattemyndigheten vidhöll i omprövningsbeslut i juni 1997 sina tidigare skattebeslut. I juli 2000 avvisade länsrätten bolagets överklagande, eftersom bolaget saknade talerätt sedan det upplösts i december 1997 när konkursen avslutades. Kammarrätten fastställde det beslutet och Regeringsrätten meddelade prövningstillstånd i april 2002. Beträffande V avslog länsrätten hans överklagande i mars 2000 och fann bl.a. att skattemyndigheten haft skäl för skönstaxering och att skäl också förelåg för att påföra skattetillägg samt att någon grund för befrielse inte hade visats. Kammarrätten fastställde länsrättens dom i december 2000 och Regeringsrätten vägrade prövningstillstånd i maj 2002.

I Europadomstolen hävdade de klagande att det stred mot artikel 6.1 och 2 att skattemyndighetens beslut fick verkställas innan deras skattskyldighet fastställts genom en slutlig dom. De klagade också över att målen inte avgjorts inom rimlig tid och att de inte fått en rättvis rättegång. Vidare hävdade de att deras rätt att betraktas som oskyldiga till dess de lagligen visats vara skyldiga hade kränkts. De anförde att det var fråga om deras civila rättigheter och skyldigheter och åberopade de långtgående följderna av skattemyndighetens beslut, bl.a. att bolaget försatts i konkurs p.g.a. den påstådda skatteskulden. Dessutom innebar skattetilläggen en anklagelse för brott enligt artikel 6. Skattetilläggen har ersatt tidigare strafflagstiftning, vilket visar deras karaktär av straff. Vidare utgår påförande av skattetillägg från en presumtion att den skattskyldige är skyldig, vilket endast i undantagsfall kan motbevisas. Avgifterna skall ha en avskräckande och bestraffande effekt.

Regeringens invändningar innebar bl.a. att det inte var fråga om civila rättigheter eller skyldigheter och att skattemål inte omfattas av artikel 6. Regeringen framhöll att enligt det svenska rättssystemet regleras skattetilläggen i förvaltningsrätten. Syftet med avgifterna är inte primärt att avskräcka eller straffa och de påförs på rent objektiva grunder utan krav på uppsåt eller vårdslöshet. Huvudsyftet är i stället att skydda statens finansiella intressen och att ha en preventiv effekt. Enbart det förhållandet att avgifterna kan vara betydande innebär inte att en anklagelse för brott föreligger. Avgifterna kan inte omvandlas till fängelse och storleken varierar inte m.h.t. hur den skattskyldige har handlat.

Domstolen framhåller att den konsekvent har ansett att skattetvister i allmänhet faller utanför tillämpningsområdet för civila rättigheter och skyldigheter enligt artikel 6, trots de ekonomiska effekter de medför skattebetalaren. Omständigheterna i det förevarande målet ger inte anledning till ett ändrat ställningstagande. - Skattetilläggen väcker i stället frågan om "anklagelse för brott". Begreppet är autonomt och när det gäller att bedöma om en förseelse är brottslig skall tre kriterier prövas: hur förseelsen betecknas i nationell lag, förseelsens art och arten och strängheten av en eventuell påföljd. Domstolen konstaterar att skattetilläggen påförs enligt olika skattelagar, att de beslutas av skattemyndigheter och förvaltningsdomstolar och att de i det svenska rättssystemet betecknas som administrativa påföljder. Enligt det nationella systemet kan de därför inte anses hänförliga till straffrätten. Andra och tredje rekvisiten är alternativa och inte kumulativa och för att artikel 6 skall vara tillämplig är det tillräckligt att förseelsen i fråga till sin natur anses "brottslig" enligt konventionen eller medför en påföljd som m.h.t. sin natur eller stränghet allmänt faller inom kriminalområdet. Detta utesluter inte att man, när inget av kriterierna i sig ger tillräcklig vägledning, kan tillämpa en sammanvägning. När det gäller de sökandes eget handlande har de svenska myndigheterna funnit att de lämnat oriktiga uppgifter i sina deklarationer och de har påförts skattetillägg enligt taxeringslagen, som gäller för alla skattskyldiga och inte för en särskild grupp personer. Statens finansiella intresse kräver att skattemyndigheten får adekvat och riktig information och detta tillförsäkras genom bestämmelser i skattelagen, vilka är förenade med ett hot om ekonomiska påföljder. De sökande har påförts skattetillägg på objektiva grunder, men avsaknaden av subjektiva inslag betar inte nödvändigtvis en förseelse dess karaktär av brott. Domstolen noterar att systemet med skattetillägg har ersatt ett tidigare rent straffrättsligt förfarande. Skattetilläggen är inte heller avsedda som ekonomisk kompensation för kostnader som kan ha uppkommit p.g.a. den skattskyldiges handlande, utan dess huvudsakliga syfte är att sätta press på skattskyldiga att fullgöra sina skyldigheter enligt lagen och att straffa dem som bryter mot dessa bestämmelser. Påföljden är således både avskräckande och bestraffande, vilket är det särskiljande draget hos ett straff för brott. Enligt domstolens mening är detta tillräckligt för att anse att de sökande har anklagats för brott i den mening som avses i artikel 6. Förseelsens straffrättsliga karaktär stärks också av hur sträng den aktuella påföljden är. Påföljden saknar tak och kan uppgå till mycket stora belopp. Det förhållandet att skattetilläggen inte kan omvandlas till fängelse kan inte vara avgörande. Domstolen finner därför att artikel 6 är tillämplig i målet beträffande skattetilläggen.

Domstolen konstaterar härefter att de nationella målen gällt både skatt och skattetillägg. Eftersom skattefrågorna faller utanför artikel 6 prövas endast skattetilläggen, även om rena taxeringsfrågor med nödvändighet måste beaktas i viss utsträckning. Artikel 6 innefattar, som en del av rätten till en rättvis rättegång, rätten till domstolsprövning - varav tillgång till domstol är ett led. Denna rätt är inte absolut utan kan begränsas. Begränsningarna får emellertid inte förhindra eller minska en persons tillgång till domstol på sådant sätt att själva rättigheten skadas. De är inte heller förenliga med artikel 6 om de inte sker i ett legitimt syfte eller om det saknas ett rimligt proportionerligt förhållande mellan vidtagna åtgärder och det åsyftade målet. Domstolen konstaterar att grunden för de skilda prövningarna har varit skattemyndighetens olika beslut i augusti och oktober 1995. Skattemyndigheten är en förvaltningsinstitution som inte fyller kraven i artikel 6.1. Emellertid måste staterna ha frihet att bemyndiga skattemyndigheter att besluta om påföljder som skattetillägg även om de uppgår till stora belopp. Ett sådant system är inte oförenligt med artikel 6.1 så länge den skattskyldige kan överklaga ett sådant beslut till en domstol med full prövningsrätt, inklusive möjlighet att undanröja det överklagade beslutet i alla avseenden såväl av sakskäl som av laglighetsskäl. Enligt svensk lag överklagas taxeringsfrågor, skattetillägg och anståndsbeslut hos förvaltningsdomstolar. De sökande har också utnyttjat sina möjligheter härvidlag. Förvaltningsdomstolarna har behörighet att pröva frågor om skattetillägg. I följd härav kommer de att avgöra mål som enligt konventionen är av straffrättslig karaktär, trots att de inte har någon allmän behörighet att pröva frågor som enligt det svenska rättssystemet hänförs till straffrätten. Förvaltningsdomstolarna har emellertid behörighet att pröva all aspekter i de mål de handlägger. Deras prövning är inte begränsad till en laglighetsprövning utan kan avse faktiska förhållande inklusive bevisvärdering. Om domstolarna inte delar skattemyndighetens uppfattning har de möjlighet att undanröja det överklagade beslutet. Mot denna bakgrund finner domstolen att det rättsliga förfarandet i målet har genomförts i domstolar som tillförsäkrar det skydd som avses i artikel 6.1.

Det återstår då frågan om gällande regler för överklagande av skattemyndighetens beslut och särskilt tillämpningen av dem i det aktuella fallet har hindrat de sökande från att få en effektiv tillgång till domstolsprövning. Domstolen erinrar om att konventionen avser att garantera rättigheter som är faktiska och effektiva - inte teoretiska och illusoriska. Detta gäller, m.h.t. den framskjutna plats rätten till en rättvis rättegång intar i ett demokratiskt samhälle, särskilt rätten till tillgång till domstol. Enligt taxeringslagen skall skattemyndigheten ompröva ett beslut om det överklagas och endast i vissa speciella fall går överklagandet direkt till domstol. I normalfallet är därför omprövningen en förutsättning för domstolens prövning av överklagandet. Bolaget begärde omprövning hos skattemyndigheten redan i september 1995 och överklagade formellt i februari 1996, alltså innan det försattes i konkurs. Överklagandet överlämnades till länsrätten i juni 1997 innan bolaget upplöstes. Länsrättens avvisningsbeslut fastställdes av kammarrätten och Regeringsrätten har meddelat prövningstillstånd. Bolaget har alltså ännu inte fått något domstolsbeslut i fråga om de aktuella skatterna och skattetilläggen. Oavsett om bolaget kommer att få ett sådant beslut, uppkommer frågan om en möjlig framtida domstolsprövning kan anses ge en effektiv tillgång till domstol enligt artikel 6.1. Domstolen konstaterar att sedan bolaget ifrågasatt skattemyndighetens beslut så avslog myndigheten bolagets anståndsbegäran med motivering att det inte lämnat en bankgaranti. Detta beslut fastställdes av länsrätten i september 1996 och bolaget försattes i konkurs i februari 1997. Beträffande V framgår att han överklagade i december 1995 och att kronofogdemyndigheten beslöt om utmätning i april 1996. Hans anståndsansökan avslogs av skattemyndigheten i maj 1996 och av länsrätten i september samma år, eftersom han inte lämnat en bankgaranti. Fakta visar att skattemyndighetens beslut fick allvarliga verkningar för de sökande - vissa av dessa blev allvarligare allteftersom förfarandet fortgick och skulle vara svåra att uppskatta och ersätta om de sökande fick framgång med sina överklaganden. Ingen betalning kunde erhållas från bolaget och detta kunde ha försatts i konkurs enbart p.g.a. skatteskulden. Det belopp som erhölls från V täckte endast en liten del av den beslutade skatten. Skattetilläggen har således inte till någon del betalats. Trots det finner domstolen att verkställighetsåtgärderna och den situation de sökande befann sig i innebär - för att de skulle få en effektiv tillgång till domstol - att det förfarande de satt igång oundgängligen måste vara snabbt. Annars skulle själva innebörden av rättigheten gå förlorad. Domstolen noterar att det i 6 kap. 6 § taxeringslagen föreskrivs att skattemyndighetens omprövning skall ske så snart som möjligt. Skattemyndighetens omprövningsbeslut fattades i juni 1997, dvs. ca ett år och nio månader efter det att bolaget begärt omprövning och ca ett och ett halvt år efter det att V överklagat. Först därefter överlämnades målen till länsrätten, som avvisade bolagets talan i juli 2000, mer än tre åt efter det att målet kommit in och mer än två och ett halvt år efter det att bolaget upplösts. Ännu, mer än sex och ett halvt år efter det att begäran om omprövning kom in till skattemyndigheten har bolaget inte fått tillgång till domstolsprövning. Beträffande V meddelade länsrätten dom i mars 2000, två år och nio månader efter skattemyndighetens omprövningsbeslut. Det finns inga omständigheter som berättigar så långa väntetider. Mot denna bakgrund finner domstolen att skattemyndigheten och länsrätten har brustit när det gäller att handla med den skyndsamhet som målen krävt och att de därigenom oskäligt har fördröjt ett domstolsbeslut i fråga om tillkommande skatt och skattetillägg. Även om bolaget i framtiden får en domstolsprövning medför den sammantagna fördröjningen att tillgången till domstol inte kan anses effektiv. Domstolen finner därför enhälligt att det i detta hänseende skett en kränkning av artikel 6.1.

I frågan om de sökande fått en domstolsprövning inom rimlig tid framhåller domstolen att den period som skall bedömas skall räknas från det att formella anklagelser riktas mot den enskilde eller när denne på annat sätt blir påtagligt påverkad av myndigheternas handlande p.g.a. misstanke mot honom. Domstolen finner att de sökande i hög grad påverkades av skattemyndighetens överväganden i februari och augusti 1995 om att påföra ytterligare skatt och skattetillägg. Beträffande bolaget har perioden ännu inte tagit slut, eftersom målet är anhängigt i Regeringsrätten. Det har hittills pågått ca sju år och fem månader. Beträffande V löpte perioden ut i maj 2002 när Regeringsrätten vägrade prövningstillstånd och målet hade då pågått i nära sex år och nio månader. Huruvida tiden är rimlig skall bedömas mot bakgrund av omständigheterna i målet, särskilt målets svårighetsgrad, den enskildes eget handlande och de ifrågavarande myndigheternas agerande. När det gäller V hade skattemyndigheten och domstolarna behövt bedöma resultatet i hans taxirörelse och pröva hans skyldighet att betala ytterligare skatt och skattetillägg. Målet innehöll därför frågor av viss svårighetsgrad. Länsrätten avvisade emellertid bolagets talan i juli 2000, nära fem år efter skattemyndighetens ursprungliga beslut och den prövade V:s överklagande i mars 2000, nära fyra och ett halvt år efter det ifrågasatta beslutet. Även om kammarrätten inte kan kritiseras för prövningen av V:s överklagande, tog det nästan ett år och tre månader att avgöra den relativt enkla frågan om bolagets talerätt. Härtill kommer att Regeringsrätten ägnade mer än ett år åt frågan om V skulle få prövningstillstånd. Bortsett från de tillfällen då de sökande gav in yttranden eller frågor till skattemyndigheten och de korta anstånd som V medgavs i ett sent skede finns det inga omständigheter som talar för att tidsutdräkten skulle ha orsakats av de sökandes handlande. Inte heller den huvudsakliga taxeringsfrågans relativa svårighetsgrad kan berättiga så långa perioder. Tvärtom var det m.h.t. de verkställighetsåtgärder som vidtogs påkallat att överklagandena prövades skyndsamt. Större delen av den tid som förfarandet tagit måste därför hänföras till myndigheternas agerande. Förfarandets sammanlagda tid i de sökandes mål har överskridit vad som m.h.t. omständigheterna kan anses som rimligt enligt artikel 6. Domstolen finner därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1 även i detta hänseende.

Domstolen erinrar om att oskuldspresumtionen enligt artikel 6.2 utgör ett led av en rättvis brottmålsprocess enligt artikel 6.1. och att klagomålen i denna del därför skall bedömas med utgångspunkt i dessa bestämmelser sammantagna. Domstolen återger ett uttalande i en tidigare dom beträffande artikel 6.2. och konstaterar att förvaltningsdomstolarna vid prövning av överklagandena har full behörighet att undanröja skattemyndighetens beslut. Målet skall där prövas på grundval av den framlagda bevisningen och det ankommer på skattemyndigheten att visa att det finns lagliga grunder för att påföra skattetillägg. Det finns inget som talar för att domstolarnas ledamöter har haft en förutfattad mening när de prövat de sökandes överklaganden i taxeringsmålen, i verkställighetsmålen eller i anståndsmålen. De sökande har emellertid hävdat att oskuldspresumtionen kränks i två avseenden: för det första hade de en så oöverkomligt tung bevisbörda för sitt yrkande att skattetillägg inte skulle påföras eller skulle efterges att de i praktiken betraktades som skyldiga; för det andra inverkade det förhållandet att skattemyndighetens beslut om skattetillägg verkställdes innan deras skyldighet att betala avgiften hade avgjorts i domstol menligt på deras ställning i processen. Domstolen konstatera att svenska skattetillägg påförs på objektiva grunder utan krav på uppsåt eller vårdslöshet från den enskildes sida, Domstolen erinrar om att den redan tidigare har funnit att staterna i princip och under vissa förutsättningar får straffbelägga ett enskilt eller objektivt förhållande som sådant, oberoende av om det härrör från ett brottsligt uppsåt eller från vårdslöshet. Skattetilläggsbestämmelserna föreskriver emellertid att skattetillägg i särskilda situationer inte skall påföras alls eller efterges, bl.a. när underlåtenheten att lämna riktiga uppgifter framstår som ursäktlig eller när påförande av skattetillägg är uppenbart oskäligt. Dessutom skall skattemyndigheten och domstolarna pröva grunder för befrielse från avgift även om det inte yrkas. Eftersom frågan om det finns grund för befrielse endast uppkommer om det som framgår i målet föranleder det, kommer bevisbördan för att det finns en befrielsegrund i praktiken att vila på den skattskyldige. Utgångspunkten för skattemyndigheten och domstolarna blir följaktligen att oriktigheter i en deklaration beror på ett icke ursäktligt handlande från den skattskyldiges sida och att det inte är uppenbart oskäligt att påföra skattetillägg för detta. Det svenska skattesystemet tillämpar således en presumtion som det ankommer på den skattskyldige att motbevisa. När det gäller tillämpning av presumtioner i straffrätten måste staterna se till att det finns en jämvikt mellan målets betydelse och försvarets rättigheter eller med andra ord tillämpade åtgärder måste stå i rimlig proportion till det legitima mål som åsyftas. Vid bedömningen av om proportionalitetsprincipen har iakttagits medger domstolen att de sökande stod inför en presumtion som var svår att motbevisa. De var emellertid inte helt utan försvar. Genom att ifrågasätta skattemyndighetens beslut har de hävdat att de lämnat riktiga uppgifter i sina deklarationer och att skattemyndighetens bedömningar var felaktiga, eftersom de utgick från oriktiga uppgifter som framtagits vid revisionen. Härigenom har de sökandes försvar stött sig på bl.a. 5 kap. 11 § taxeringslagen, som innebär att en framgångsrik invändning i själva skattefrågan automatiskt medför en motsvarande nedsättning av skattetillägget. De sökande har också haft möjlighet att anföra skäl för nedsättning av eller befrielse från skattetillägget och att ge in bevis till stöd härför. Som alternativ försvarsgrund har de, även om de befunnits ha lämnat oriktiga uppgifter, kunnat hävda att det med hänsyn till omständigheterna varit uppenbart oskäligt att påföra skattetillägg. De har emellertid inte yrkat något sådant och länsrätten, som var skyldig att utan yrkande pröva om det fanns grund för befrielse, har i sin dom beträffande V angett att det inte visats någon laglig grund för befrielse. Domstolen beaktar vidare statens ekonomiska intressen i skattemål, eftersom skatter utgör statens huvudsakliga inkomster. Ett system för beskattning som huvudsakligen bygger på uppgifter från de skattskyldiga skulle inte fungera utan någon form av påföljd för oriktiga eller otillräckliga uppgifter. Det stora antalet deklarationer som framställs årligen i förening med strävan att garantera en förutsägbar och enhetlig tillämpning av sådana påföljder kräver tveklöst att de påförs enligt standardiserade regler. Mot denna bakgrund och med beaktande särskilt av att de ifrågavarande skattetilläggsbestämmelserna ger visst utrymme för ett försvar som bygger på subjektiva förhållanden och av att ett effektivt beskattningssystem har stor betydelse för statens finansiella intressen, finner domstolen att den presumtion som tillämpas i svensk rätt beträffande skattetilläggen håller sig inom rimliga gränser.

Beträffande de sökandes andra grund för ett brott mot oskuldspresumtionen konstaterar domstolen att varken artikel 6 eller någon annan bestämmelse i konventionen utesluter att verkställighet sker innan ett beslut om skattetillägg vunnit laga kraft. Dessutom förekommer i andra staters lagstiftningar bestämmelser som tillåter en tidig verkställighet av vissa straff. Staterna är emellertid - m.h.t. att en tidig verkställighet av skattetillägg kan ha allvarliga återverkningar på berörda personer och ha en menlig inverkan på deras försvar i efterföljande domstolsförhandlingar - tvungna att hålla sådan verkställighet inom sådan rimliga gränser som ger en jämvikt mellan inblandade intressen. Detta är särskilt viktigt i mål som det förevarande där verkställighet sker på grundval av beslut av en administrativ myndighet, dvs. innan skyldigheten att betala skattetillägg har fastställts av domstol. Domstolen konstaterar att statens finansiella intressen inte är lika framträdande när det gäller skattetillägg som skatt. Även om skattetilläggen kan avse stora belopp så är de inte avsedda att vara en särskild inkomstkälla för staten utan att utöva påtryckning på skattskyldiga att fullgöra sina skyldigheter och tillförsäkra staten skatt enligt gällande lagstiftning. Även om det finansiella intresset kan ge staten tillåtelse att tillämpa standardiserade regler och presumtioner för bestämmande av skatt och skattetillägg och för att kräva omedelbar betalning av skatten kan det inte berättiga en omedelbar verkställighet när det gäller skattetilläggen. Ett annat förhållande som skall beaktas är om skattetillägg kan återkrävas och om det ursprungliga legala förhållandet kan återställas i händelse av ett framgångsrikt överklagande. Domstolen konstaterar att enligt svensk lag leder ett framgångsrikt överklagande till återbetalning av hela det erlagda beloppet jämte ränta. Dessutom kan en avslutad konkurs återupptas. Det är också möjligt att föra talan mot staten om skadestånd för den förlust som orsakats genom konkursen. Emellertid kan återbetalning inte alltid kompensera den skattskyldige för hans förlust. Ett system som tillåter verkställighet av betydande skattetilläggsbelopp innan betalningsskyldigheten fastställts av domstol kan därför kritiseras och bör granskas noga. Domstolen skall emellertid pröva om verkställighet i förevarande fall har överskridit de rimliga gränserna till de sökandes nackdel. Domstolen konstaterar att ingen del av skattetilläggsbeloppet kunnat erhållas från bolaget och endast en mindre de från V. Dessutom hade bolaget, i avsaknad av tillgångar, försatts i konkurs redan på grund av skatteskulden i sig. Under dessa förhållanden finner domstolen att den möjlighet som svensk lag medger till återbetalning av erlagda belopp utgör ett tillräckligt skydd för de sökandes intressen i detta fall. De sökandes rätt att betraktas som oskyldiga har därför inte kränkts i förevarande fall. Domstolen finner med sex röster mot en att det inte skett någon kränkning av artikel 6.1 och 2 i detta hänseende.

Rättens ordförande, Wilhelmina Thomassen, Nederländerna, hade en annan motivering och ville anlägga en striktare syn på oskuldspresumtionen. Hon menade att om skattetilläggen varit av avgörande betydelse för beslutet att försätta sökanden i konkurs så hade hon röstat för en kränkning av oskuldspresumtionen. Domaren Josep Casadevall, Andorra, gick längre och var skiljaktig i fråga om oskuldspresumtionen. Han ansåg att presumtionen kränkts genom att verkställighet fått ske innan skuldfrågan prövats i domstol.

HÄNVISNINGAR
Open Door o. Dublin Well Woman ./. Irland, dom 1992-10-29
Ferrazzini ./. Italien, dom 2001-07-12
Öztürk ./. Tyskland, dom 1984-02-21
Lauko ./. Slovakien, dom 1998-09-02
Salabiaku ./. Frankrike, dom 1988-10-07
Deweer ./. Belgien, dom 1980-02-27
Aït-Mouhoub ./. Frankrike, dom 1998-20-28
Bendenoun ./. Frankrike, dom 1994-02-24
Umlauft ./. Österrike, dom 1995-10-23
Airey ./. Irland, dom 1979-10-09
Eckle ./. Tyskland, dom 1982-07-15
Selmouni ./. Frankrike, dom 1999-
Bernard ./. Frankrike, dom 1998-04-23
Barbera, Messegué o. Jabardo ./. Spanien, dom 1988-12-06

________

Stratégies et Communication och Dumoulin mot Belgien
(Ansökan nr. 37370/97, dom den 15 juli 2002)
Domen finns endast på franska.

Artikel 6 tillämplig på förfarande under utredning och avsaknad av möjlighet att klaga på utdragen utredning stred mot artikel 13.

Stratégies et Communications, bolaget, har sitt huvudkontor i Bryssel och Demoulin, D, är dess verkställande direktör. I april 1996 gjordes husrannsakan på bolagets kontor och hemma hos D som ett led i utredningen av misstankar om att D gjort sig skyldig till urkundsförfalskning och bedrägeri. Härefter har D förhörts i flera omgångar.. Han har ännu inte åtalats. Utredningen har medfört att bolaget förlorat kunder och inkomster. - I Europadomstolen klagade bolaget och D på den långa handläggningstiden. De klagade också på att inget gjorts för att påskynda utredningen och hävdade att de därigenom betagits ett effektivt rättsmedel.

Domstolen prövade först regeringens invändning att artikel 6 inte var tillämplig på det aktuella förfarandet. Domstolen erinrade om att den vid upprepade tillfällen funnit att artikel 6 är tillämplig på hela förfarandet inkl. utredning och framhöll att särskilt i brottmål börjar "rimlig tid" enligt artikel 6 att löpa när någon blir "anklagad" för brott innan han anhålls eller förundersökning inleds. Domstolen godtog inte regeringens invändning utan fann att artikel 6 var tillämplig. Till dags dato har utredningen pågått sex år och två månader. Med hänsyn till att varken ärendets svårighetsgrad eller de klagandes eget agerande motiverade en så lång tid fann domstolen enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1. - När det gällde artikel 13 framhöll domstolen att det krav som ställs på ett rättsmedel innebär att det skall vara effektivt såväl i praktiken som rättsligt. Före den 2 oktober 1998 saknade de klagande helt möjlighet att klaga på den utdragna utredningen. Från den dagen, då ny nationell lagstiftning trädde i kraft, fanns en sådan möjlighet för D. Den nya lagen hade emellertid väckt frågor som ännu var olösta och regeringen hade inte kunnat ange ett enda fall där en nationell domstol med stöd av lagen dömt till förmån för en person som ännu inte var åtalad. Eftersom det aktuella rättsmedlet saknade tillräcklig säkerhet svarade det inte mot de i artikeln uppställda kraven. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning även av artikel 13.

HÄNVISNINGAR
Viezzer ./. Italien, dom 1991-02-19
Imbrioscia ./. Schweiz, dom 1993-11-24
Allenet de Ribemont ./. Frankrike, dom 1995-02-10
Hozee ./. Nederländerna, dom 1998-05-22
Wloch ./. Polen, dom 2000-10-19
Maj ./. Italien, dom 1991-02-19
Thurin ./. Frankrike, dom 2000-11-28
Scheele ./. Luxemburg, dom 2001-05-17
Neubeck ./. Tyskland, kommissionens rapport 1983-12-12
C.P. m.fl. ./. Frankrike, dom 2000-08-01
Coëme m. fl. ./. Belgien, dom 2000-06-22
Pélisser o. Sassi ./. Frankrike, dom 1999-03-25
Philis ./. Grekland, dom 1997-06-27
Cesarini ./. Italien, dom 1992-10-12
Parcinski ./. Polen, dom 2001-12-18
Kudla ./. Polen, dom 2000-10-26
Selmouni ./. Frankrike, dom 1999-07-28
V. o. Brusco ./. Italien, dom 2001-09-06

________

Ezeh och Connors mot UK
(Ansökningar nr. 39665/98 resp. 40086/98, dom den 15 juli 2002)
Domen finns endast på engelska.

Disciplinförfarande i brittiskt fängelse var ingen administrativ åtgärd utan innebar anklagelse för brott som berättigade till juridiskt biträde.

Ezeh, E och Connors, C, sitter båda i brittiskt fängelse. Båda fälldes för disciplinförseelser i fängelset av fängelsedirektören efter en förhandling där de inte fick ha något juridiskt biträde - E för att ha hotat och C för att ha överfallit personer i fängelsepersonalen. E fick 40 och C sju dagars fängelse av en maximal förlängning av deras fängelsestraff om 42 dagar. - De klagade i Europadomstolen på att de inte fått juridiskt biträde vid förhandlingen och åberopade artikel 6.3.

Domstolen prövade i första hand om artikel 6 var tillämplig och fann, med hänvisning till de principer som framgår av dess tidigare praxis och med beaktande av de aktuella förseelsernas natur samt arten och strängheten i den utdömda påföljden, att det inte var fråga om ett disciplinförfarande på vilket artikel 6 inte var tillämplig utan om anklagelse för brott i den mening som avses i artikel 6.1. Artikel 6 var därför tillämplig på det aktuella förfarandet inför fängelsedirektören. Denne hade avslagit E:s och C:s yrkanden om biträde, eftersom han fann det onödigt och de klagande hade därmed betagits rätten till juridiskt biträde vid förhandlingen. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.3 c) andra ledet och att det mot den bakgrunden inte var nödvändigt att pröva rätten till rättshjälp enligt tredje ledet i samma artikel.

HÄNVISNINGAR
Engel m.fl. ./. Nederländerna, dom 1976-06-18
Campbell o. Fell ./. UK, dom 1984-06-28
Golder ./. UK, dom 1975-02-21
Lutz ./. Tyskland, dom 1987-08-25
Garyfallou AEBE ./. Grekland, dom 1997-09-24
Benddenoun ./. Frankrike, dom 1994-02-24
Lauko ./. Slovakien, dom 1998-09-02
Weber ./. Schweiz, dom 1990-05-22
Demicoli ./. Malta, dom 1991-08-27
Steel m.fl. ./. UK, dom 1998-09-23
Benham ./. UK, dom 1996-06-10
Perks m. fl. ./. UK, dom 1999-10-12
Kiss ./. UK, resolution 1994-06-09
Öztürk ./. Tyskland, dom 1984-02-21
Pakelli ./. Tyskland , dom 1983-04-25

_________

Kalashnikov mot Ryssland
(Ansökan nr. 47095/99, dom den 15 juli 2002)
Domen finns endast på engelska.

Förhållandena och lång tid i ryskt häkte kränkte artikel 3 och artikel 5.3 och domstolsprövning skedde inte inom rimlig tid i strid med artikel 6.1.

Kalashnikov, K, var ordförande i en rysk affärsbank och han åtalades i februari 1995 för förskingring och häktades i juni s.å. Målet i "tingsrätten" inleddes i november 1996 men vilandeförklarades från maj 1997 till april 1999. K dömdes den 3 augusti 1999 och målet avgjordes slutligt genom avslag på K:s yrkanden den 29 september 1999. Dagen därpå väcktes ytterligare åtal mot K och han dömdes den 31 mars 2000. Den 26 juni s.å. blev han frisläppt p.g.a. en amnesti. Från den 29 juni 1995 till den 20 oktober 1999 satt han i häkte i staden Magadan och han överfördes därefter till ett fängelse i Talaya. Den 9 december 1999 återfördes han till häktet i Magadan där han sedan var kvar fram till frisläppandet. - Han klagade i Europadomstolen under åberopande av artikel 3 över förhållandena i häktet, bl.a. över att 24 personer varit inhysta i en cell som var 17 kvm stor och hade åtta britsar och att tre man fick dela på varje brits och sova i skift. Vidare klagade han över att det var omöjligt att sova, eftersom ljuset aldrig släktes, att det var full insyn från både medfångar och personal på toaletten, att man var tvungen att äta endast en meter från toaletten och att det fanns kackerlackor och myror i hela cellen. Han fick under tiden i häktet olika hudsjukdomar och svampinfektioner och han tappade alla sina tånaglar och några av fingernaglarna. Han behandlades vid ett par tillfällen för skabb och - i förebyggande syfte - för smitta från medfångar med tuberkulos och syfilis. Han klagade också på det utdragna förfarandet och åberopade artiklarna 5.3 och 6.1.

Domstolen erinrade om att artikel 3 i absoluta ordalag förbjuder bl.a. omänsklig och förnedrande behandling och straff oavsett omständigheterna och offrets uppträdande. Den dåliga behandlingen måste dock nå en viss nivå och domstolen har tidigare tagit ställning till den frågan i flera fall. Att en person häktas reser inte i sig någon fråga enligt artikel 3 och artikeln medför ingen skyldighet att frige någon av hälsoskäl eller att förse honom med någon särskild medicinsk behandling. Staten måste dock försäkra sig om att en häktad ges förhållanden förenliga med respekt för mänsklig värdighet. Domstolen konstaterade att i den cell där K suttit varierade utrymmet per intagen i cellen mellan 0,9 och 1,9 kvm över tiden och att den var avsedd för endast åtta fångar. Domstolen erinrade om att European Committee for the Prevention of Torture and Inhuman or Degrading Treatment (CPT) har rekommenderat 7 kvm per fånge som önskvärt för en cell. Den aktuella cellen hade hela tiden varit överbefolkad och de intagna fick sova i skift och med störningar. Sömnbristen torde ha orsakat ett allvarligt fysiskt och psykiskt tryck på K. Cellen hade också varit nedlusad med skadedjur utan att saneras. K hade under vistelsen i häktet fått olika hudsjukdomar och svampinfektioner och även om han fick behandling för detta blev han på grund av förhållandena i cellen inte bättre. Domstolen pekar även på andra oacceptabla förhållanden i häktet och framhåller sammanfattningsvis med beaktande av att det inte funnits något uppsåt att förnedra K att de förhållanden han tvingats leva i under nära fem år hade orsakat honom omfattande lidanden och varit förnedrande. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 3.

När det gällde artikel 5.3 fann domstolen att tiden skulle räknas från den 5 maj 1998, då konventionen trädde i kraft i Ryssland, men noterade att K vid det tillfället redan suttit i häkte mer än två år och tio månader. Endast en stark misstanke om att en person begått ett allvarligt brott berättigar inte en lång häktningstid före rättegången. "Tingsrätten" hade grundat sina beslut om förlängning av häktningstiden på risken för att K kunde försvåra utredningen men hade inte angett några omständigheter till stöd för den bedömningen och grunderna för häktningsbeslutet förlorade med tiden betydelse. Domstolen fann enhälligt att myndigheterna inte handlat med den skyndsamhet som krävs och att det därför skett en kränkning av artikel 5.3. - K hade visserligen själv orsakat viss fördröjning av målet men varken detta förhållande eller målets svårighetsgrad motiverade att målet tog så lång tid. Det var i stället myndigheterna som brustit i skyndsamhet särskilt efter det att konventionen trätt i kraft. Det utdragna rättegångsförfarandet rymdes inte inom "rimlig tid" och domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning även av artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR
Labita ./. Italien, dom 2000-04-06
Irland ./. UK, dom 1978-01-18
Kudla ./. Polen, dom 2000-10-26
Raninen ./. Finland, dom 1997-12-16
Peers ./. Grekland, dom 2001-04-26
Dougoz ./. Grekland, dom 2001-03-06
Wemhoff ./. Tyskland, dom 1968-06-27
Mansur ./. Turkiet, dom 1995-06-08
Scott ./. Spanien, dom 1996-12-18
I.A. ./. Frankrike, dom 1998-09-23
Corigliano ./. Italien, dom 1982-12-10
Imbrioscia ./. Schweiz, dom 1993-11-24
Yagci o. Sargin ./. Turkiet, dom 1995-06-08
Dobbertin ./. Frankrike, dom 1993-02-25

_________

Ciobanu mot Rumänien
Oprea mot Rumänien
(Ansökningar nr. 29053/95 resp. 3335896, domar den 16 juli 2002)
Domarna finns endast på franska.

Upphävande av lagakraftvunna domar om rätt till fastighet stred mot artikel 6.1 och artikel 1 i protokoll nr. 1.

Domstolen har den 16 juli 2002 avgjort ytterligare två mål mot Rumänien avseende personer som försökt få tillbaka egendom som förstatligats och vilka fått bifall till sin talan genom lagakraftvunna domar i första instans. Dessa har dock upphävts av högsta domstolen. Europadomstolen har liksom i tidigare mål funnit att det skett en kränkning av såväl artikel 6.1 som av artikel 1 i protokoll nr. 1. Se andra domar i samma fråga refererade i nr 6 av detta nyhetsblad och ytterligare domar angivna i nr 7.

________

Ülkü Ekinci mot Turkiet
(Ansökan nr. 27602/95, dom den 16 juli 2002)
Domen finns endast på engelska.

Även när staten inte visats ansvarig för dödande, stred bristande utredning mot artikel 2.

Domstolen har den 16 juli 2002 även avgjort ytterligare ett mål där Turkiet med sex röster mot en har kritiserats för bristande utredning av en persons död i strid med artikel 2 och för att avsaknaden av ett effektivt rättsmedel som inneburit en kränkning av artikel 13. Domstolen fann vidare enhälligt i detta mål att det inte fanns tillräckliga bevis för att mannen i fråga dödats av polisen eller för att hans hustru, trots viss oro och mentalt lidande, varit utsatt för behandling i strid med artikel 3. Se bl.a. domar som refererats i nr 6 och nr 3 av detta nyhetsblad.

________

Armstrong ./. UK
(Ansökan nr. 48521/99, dom den 16 juli 2002)
Domen finns endast på engelska.

Hemlig avlyssning innebar kränkning av artikel 8 och artikel 13.

M Armstrong, MA, förklarade sig skyldig till visst narkotikabrott sedan domstolen tillåtit viss bevisning och han dömdes till nio års fängelse. Bevisningen i fråga hade erhållits genom dolda mikrofoner och samtal som skett i en medåtalads hem under tiden oktober 1994 - januari 1995 och i april 1995 hade bandats. - I Europadomstolen åberopade MA dels artikel 8, dels artikel 13. Regeringen medgav att avlyssningen saknat stöd i lag och att det saknades ett effektivt rättsmedel.

Domstolen fann enhälligt att det skett en kränkning av artikel 8 och artikel 13 och att detta beslut gav tillräcklig upprättelse för eventuell ideell skada.

HÄNVISNING
Kahn ./. UK, dom 2000-05-12

________

P., C. och S. mot UK
(Ansökan nr. 56547/00, dom den 16 juli 2002)
Domen finns endast på engelska.

Ett omedelbart omhändertagande av nyfött barn där föräldrarna i avsaknad av juridiskt biträde förhindrats delta fullt ut i beslutsprocessen och inte heller fått effektiv tillgång till domstol kränkte artikel 8 och artikel 6.1.

P, en amerikansk kvinnlig medborgare, är sedan september 1997 gift med C, som är brittisk medborgare och de bor i UK. C arbetar inom socialtjänsten och har doktorerat rörande kvinnor som felaktigt anklagats för att lida av Münchhausens syndrom by proxy (MSBP). De fick i maj 1998 en dotter, S. P hade tidigare fått ett barn 1992, sonen B, med sin dåvarande make. B tvångsomhändertogs i april 1994 p.g.a. misstankar om att P skadat sitt barn. Fadern tilldömdes i augusti 1994 vårdnaden om B och P dömdes villkorligt i november 1995 för förseelse mot kalifornisk strafflag. Hon fick i maj 1996 tillstånd till övervakat umgänge med B en gång i månaden. - S tvångsomhändertogs direkt efter födseln och placerades hos fosterföräldrar. I avvaktan på att domstol skulle fastställa omhändertagandet fick P och C träffa S under övervakning och de utvecklade en mycket fin kontakt med sin dotter. P hade inledningsvis juridiskt biträde men advokaterna entledigades på egen begäran, eftersom de ansåg att P ville att målet skulle drivas på ett sätt som de inte kunde godta. Domstolen gav P fyra dagars anstånd och fann i mars 1999, efter 20 dagars förhandling där ett stort antal vittnen och experter hördes, att det fanns en risk för att barnets mentala och fysiska hälsa om hon skulle vårdas av föräldrarna. Även om P och C skött S exemplariskt under umgänget fann domstolen att P led av en personlighetsstörning och att C vägrade godta att hon skadat B. Sedan domstolen fastställt omhändertagandet sattes en förhandling ut en vecka senare för att pröva frågan om S skulle adopteras bort. P och C var närvarande vid förhandlingen men hade inget juridiskt biträde. Domstolen av-slog P:s yrkande om att förhandlingen skulle skjutas upp så att hon kunde få rättshjälp och beslöt att S skulle adopteras bort utan fortsatt kontakt med föräldrarna. - I Europadomstolen hävdade P och C att förhandlingen i adoptionsfrågan stred mot artikel 6.1. De klagade också på förfarandet före S:s födsel och hävdade att de inte fått vara delaktiga och att de borde haft rätt till domstolsprövning. De hävdade vidare under åberopande av artikel 8 att det inte varit nödvändigt att omhänderta S för att skydda henne - S och P kunde ha varit kvar på sjukhuset och stått under övervakning där - samt att det förhållandet att det inte förordnats om framtida kontakter mellan S och föräldrarna stred mot S:s rätt till respekt för sitt familjeliv enligt artikel 8. Slutligen hävdade de att förfarandet utsatte deras äktenskap för starka påfrestningar och hindrade dem från att bilda familj i strid med artikel 12.

Domstolen erinrade inledningsvis om att konventionen inte ger en automatisk rätt till rättshjälp eller juridiskt biträde men att det kan bli en fråga enligt artikel 6 om sådan hjälp är nödvändig för att en person skall kunna få en effektiv tillgång till domstolsprövning och en rättvis rättegång. P hade inledningsvis, fram till förhandlingen i omhändertagandemålet, fått juridiskt biträde genom rättshjälp, vilket återspeglade det nationella rättssystemets uppfattning att rättsintresset krävde att en förälder i mål av den aktuella karaktären fick sådan hjälp. Advokaterna hade därefter entledigats. Det rådde ingen tvekan om att utgången i målet var av mycket stor betydelse för P och C, eftersom de fråntogs rätten att ta hand om S inom familjen och rätten till framtida kontakter med henne. P var tvungen att föra sin talan själv vid förhandlingar som var utomordentligt svåra och som pågick i 20 dagar och där mycket invecklad expertbevisning rörande P:s och C:s förutsättningar att ta hand om sin dotter lades fram. M.h.t. målets svårighetsgrad, det som stod på spel för föräldrarna och målets starkt känslomässiga karaktär krävde principen om en effektiv tillgång till och en rättvis domstolsprövning att P fått juridiskt biträde. Även om hon varit insatt i förhållandena borde hon inte ha fått bära bördan av att själv föra sin talan. Detta visades också genom att hon under förhandlingen bröt samman och fick uppmuntras att fortsätta av såväl domaren som av motparten. Även om P och C var medvetna om att omhändertagandemålet kort därefter skulle följas av adoptionsmålet, var de inte i stånd att klara den förhandlingen. Domstolen var inte övertygad om att det varit nödvändigt att skynda på adoptionsmålet så mycket. Det var visserligen önskvärt att S:s framtida förhållanden beslutades så snart som möjligt, men S var väl placerad och opåverkad av de pågående förhandlingarna. Några månaders fördröjning hade inte påverkat hennes intressen. Förfarandet framstod därför som orättvist och hindrade P och C från att få sin sak framförd på ett effektivt sätt. Domstolen noterade bl.a. att det i adoptionsmålet inte gavs någon förklaring till varför föräldrarna inte kunde få ha en framtida kontakt med S. Föräldrarna hade oundgängligen behövt ett biträde i målen för att deras rättigheter till en effektiv tillgång till domstolsprövning skulle tas till vara. De hade således inte fått en rättvis rättegång och domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1.

När det gällde artikel 8 tog domstolen först ställning till frågan om det omedelbara omhändertagandet av S vid födseln. Det kunde inte riktas några anmärkningar mot föräldrarnas deltagande i den föregående utredningen eller mot den information de då fått om ett ev. omhändertagande. Det fanns skäl för de sociala myndigheterna att förbereda ett omhändertagandebeslut mot bakgrund av att P dömts för att ha skadat B. Beslutet om omhändertagande var nödvändigt i ett demokratiskt samhälle för att skydda barnets hälsa och rättigheter. Däremot saknades relevanta och tillräckliga skäl för att verkställa omhändertagandet direkt efter födseln. P var svag och sängliggande de första dagarna och torde därför ha haft mycket begränsade möjligheter att skada S. Dottern borde därför kunnat få stanna på sjukhuset hos modern under personalens uppsikt. P:s syndrom innebar en tendens att överdriva ohälsa hos sitt barn och hon hade gått så långt som till att ge B laxermedel. Det hade dock aldrig funnits någon misstanke om något för B livshotande beteende. Domstolen fann därför enhälligt att det i detta hänseende skett en kränkning av artikel 8. - Vad härefter gällde besluten om omhändertagande och adoption konstaterade domstolen att de innebar ett ingrepp i rätten till respekt för familjelivet som hade stöd i lag och som haft ett legitimt syfte. Mot bakgrund av att domstolen funnit att P och C genom avsaknad av juridiskt biträde fråntagits rätten till en rättvis rättegång och med beaktande av det som stod på spel för dem, fann domstolen att de därigenom också förhindrats att delta i beslutsprocessen i sin helhet i sådan utsträckning att de inte getts erforderligt skydd för sina rättigheter enligt artikel 8. Föräldrarna hade försatts i underläge och det kunde inte uteslutas att detta varit av betydelse för utgången i målen och för familjen som helhet. Domstolen fann därför med sex röster mot en att det även i detta hänseende skett en kränkning av artikel 8. Domstolen fann enhälligt att artikel 12 inte avser förhållandet mellan föräldrar och ett existerande barn och att någon särskild fråga därför inte uppkom enligt denna artikel.

HÄNVISNINGAR
Golder ./. UK, dom 1975-02-21
Airey ./. Irland, dom 1979-10-09
Ashingdane ./. UK, dom 1985-05-28
Del Sol ./. Frankrike, dom 2002-02-26
Ivison ./. UK, beslut 2002-04-16
McVicar ./. UK, dom 2002-05-07
Artico ./. Italien, dom 1980-05-13
Johansen ./. Norge, dom 1996-08-07
Olsson ./. Sverige I, dom 1988-03-24
Olsson ./. Sverige II, dom 1992-11-27
Hokkanen ./. Finland, dom 1994-09-23
K. o. T. ./. Finland, dom 2001-07-12
Kutzner ./. Tyskland, dom 2002-02-26
E.P. ./. Italien, dom 1999-09-16
Gnahoré ./. Frankrike, dom 2000-09-10
Söderbäck ./. Sverige, dom 1998-10-28
McMichael ./. UK, dom 1995-02-24
T.P. o. K.M. ./. UK, dom 2001-05-10
Buchberger ./. Österrike, dom 2001-12-20

________

Denli mot Turkiet
(Ansökan nr. 68117/01, dom den 23 juli 2002)
Domen finns endast på franska.

Dröjsmålsränta som var mindre än halva inflationen kränkte artikel 1 i protokoll nr. 1.

N Denli, ND, ägde mark i Izmir som exproprierades 1991. Hon klagade hos nationell domstol över ersättningen och tilldömdes ytterligare ersättning. Denna betalades ut jämte ränta i januari 1998, ca 14 månader efter domen. - I Europadomstolen hävdade ND att dröjsmålet m.h.t. den höga inflationen innebar en kränkning av hennes rättigheter enligt artikel 1 i protokoll nr. 1.

Domstolen, som avfärdade regerings invändning att inhemska rättsmedel inte uttömts, framhöll att långa dröjsmål med betalning av expropriationsersättning kan medföra en ekonomisk förlust för den vars mark exproprierats. Domstolen konstaterade att ND tillerkänts en dröjsmålsränta om 30 procent medan inflationen uppgick till 70 procent och dröjsmålsränta på statliga fordringar togs ut med 84 procent. Dröjsmålet med betalningen hade orsakats av myndigheterna och det hade medfört att en alltför tung börda hade lagts på klaganden. Härigenom hade den jämvikt som måste råda mellan å ena sidan det allmännas intressen och å den andra skyddet för den enskildes rättigheter rubbats. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 1 i protokoll nr. 1.

HÄNVISNINGAR
Aka ./. Turkiet, dom 1998-09-23
Akkus ./. Turkiet, dom 1997-07-09
Lithgow ./. UK, dom 1986-07-08

________

Perote Pellon mot Spanien
(Ansökan nr. 45238/99, dom den 25 juli 2002)
Domen finns endast på franska.

Militärdomstol, vars ledamöter tidigare dömt till den tilltalads nackdel flera gånger, var inte opartisk och kränkte artikel 6.1.

Perote Pellon, PP, som är bosatt i Madrid var vid aktuell tidpunkt överste i reserven. Han var 1983-1991 chef för en operativ enhet vid försvarets forskningscenter. I juni 1995 anmäldes han misstänkt för att ha avslöjat hemliga handlingar och information om säkerhet och det nationella försvaret. Han anhölls och häktades i avvaktan på rättegång. Han överklagade häktningsbeslutet och rätten, bestående av tre militära domare, SG, RG och LM, ändrade beslutet delvis. PP begärde också vid flera tillfällen att bli släppt mot borgen men rätten, bl.a. RV och RG, avslog hans ansökningar. Han frisläpptes den 17 mars 1997 och konstitutionsdomstolen fann att han hållits i fängelse utan bärande skäl från den 21 juni 1996. PP begärde förgäves att domarna RV och RG skulle bytas ut och i juli 1997 dömdes han av militärdomstolen med bl.a. RV som ordförande och RG som referent till sju års fängelse. Han avskedades också från armén. Domen fastställdes av högsta domstolen i mars 1998. - PP hävdade i Europadomstolen att han inte fått en rättvis rättegång, eftersom två av domarna tidigare prövat hans ansökningar om frisläppande.

Domstolen erinrade om att opartiskhet i den mening som avses i artikel 6.1 skall bedömas från dels en subjektiv, dels en objektiv synvinkel. Det saknades anledning att anse att de ifrågavarande domarna varit subjektivt partiska. Det återstod då att undersöka om det fanns omständigheter som gav anledning misstänka att de, oberoende av sitt uppträdande, varit objektivt partiska. Domstolen fann m.h.t. omständigheterna i målet, bl.a. att RV och RG deltagit i flera beslut till PP:s nackdel och att konstitutionsdomstolen upphävt några av dessa samt att RV som ordförande och RG som referent varit inblandade i förundersökningen, att det fanns starka skäl att ifrågasätta militärdomstolens opartiskhet. PP:s farhågor att domstolen varit partisk framstod därför som berättigade. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR
Hauschildt ./. Danmark, dom 1989-05-24
Thomann ./. Schweiz, dom 1996-06-10
Ferrantelli o. Santangelo ./. Italien, dom 1996-08-07
Castillo Algar ./. Spanien, dom 1998-10-28

________

Papon mot Frankrike
(Ansökan nr. 54210/00, dom den 25 juli 2002)
Domen finns endast på franska.

Krav på att ha inställt sig i fängelse för att få överklaga var inte förenligt med oskuldspresumtionen och begränsade rätten till en rättvis rättegång i strid med artikel 6.1.

M Papon, MP, sitter f.n. i Santé-fängelset i Paris. Han dömdes av brottmålsdomstolen den 2 april 1998 för medhjälp till olagligt fängslande av judar som deporterades till Auschwitz i juli, augusti och oktober 1942 samt januari 1944, vilket utgjort ett brott mot mänskligheten. MP dömdes till 10 års fängelse och han fråntogs sina civila, medborgerliga och familjerättigheter under 10 år. Han klagade och begärde undantag från kravet på att ha inställt sig i fängelset för att få överklaga. När han fick avslag på sin begäran flydde han till Schweiz, där han ombads lämna landet. I oktober 1999 avvisades hans överklagande av Cour de cassation. - I Europadomstolen klagade MP över att han - i strid med artikel 6.1 - inte fått någon prövning i Cour de cassation. Eftersom han förlorat rätten att klaga där hade han betagits rätten att överklaga enligt artikel 2 i protokoll nr. 7.

Domstolen erinrade om att rätten till domstolsprövning kan begränsas, dock inte så att den går förlorad eller så att det proportionella förhållandet mellan tillämpade åtgärder och det åsyftade målet rubbas. Med hänvisning till sin tidigare praxis framhöll domstolen att förlusten av rätten att överklaga en brottmålsdom var en särskilt allvarlig påföljd som påverkade rätten till domstolsprövning enligt artikel 6. Kravet på att en svarande skulle underkasta sig vistelse i fängelse även om den var kortvarig var inte förenligt med kravet på respekt för oskuldspresumtionen. Att det fanns en möjlighet till undantag från fängelsekravet var inte tillräckligt för att undanröja påföljdens oproportionerliga karaktär. Det fanns andra tillgängliga medel för myndigheterna att ta hand om en dömd person. Även om MP dömts för allvarliga brott mot mänskligheten innebar inte detta att han kunde fråntas skyddet för sina rättigheter och friheter enligt konventionen. MP hade således fått sin rätt till domstolsprövning och till en rättvis rättegång otillåtet begränsad. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1. - När det gällde klagomålet med avseende på artikel 2 i protokoll nr. 7 - rätten att få en brottmålsdom prövad i högre rätt - erinrade domstolen om att den redan i tidigare mål funnit att det franska systemet var förenligt med denna bestämmelse. Domstolen fann därför enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 2 i protokoll nr. 7.

HÄNVISNINGAR
Khalfaoui ./. Frankrike, dom 1999-12-14
Krombach ./. Frankrike, dom 2001-02-13
Eliazer ./. Nederländerna, dom 2001-10-16
Poitrimol ./. Frankrike, dom 1993-11-23
Omar ./. Frankrike, dom 1998-07-29
Guérin ./. Frankrike, dom 1998-07-29
Ilse Koch ./. Tyskland, kommissionens beslut 1962-03-08
Goth ./. Frankrike, dom 2002-05-16

________

Sovtransavto Holding mot Ukraina
(Ansökan nr. 48553/99, dom den 25 juli 2002)
Domen finns endast på franska.

Bolag, som fråntagits sitt inflytande i annat bolag genom kapitalökning i det senare, fick p.g.a. ett icke tidsbegränsat tillsynsförfarande inte en rättvis rättegång i strid med artikel 6.1.

Sovtransavto Holding, nedan Sovtrans, är ett ryskt statligt bolag, vars verksamhet omfattar internationella transporter. Det ägde 49 procent av aktierna i ett ukrainskt statligt bolag, Sovtransavto-Lougansk, nedan Lougansk. På bolagsstämma i Lougansk i januari 1996 beslöts att bolagsordningen skulle ändras och företaget bli privat. I december 1996, augusti 1997 och oktober 1997 beslöt verkställande direktören i Lougansk att öka aktiekapitalet i bolaget och Sovtrans´ aktieinnehav minskade därigenom från 49 till 20,7 procent. Kapitalökningen fastställdes. Styrelsen i Lougansk övertog härmed kontrollen över bolagets ledning och tillgångar. Enligt Sovtrans kunde Lougansk härigenom sälja delar av tillgångarna till olika företag som ägdes av den verkställande direktören. Sovtrans förde saken till domstol, inledningsvis utan framgång, men besluten hävdes senare i högsta instans och målet överlämnades till domstol i Kiev. Under tiden hade Ukrainas president skrivit till högsta domstolens president och uppmanat honom att försvara Ukrainas intressen. Domstolen i Kiev avslog alla Sovtrans´ yrkanden och bolaget klagade förgäves. I juli 1999 beslöt aktieägarna i Lougansk att likvidera bolaget och tillgångarna överfördes till ett nytt statligt bolag, Trans King. Sovtrans begärde hos presidenten i högsta instans att samtliga beslut skulle omprövas i ett tillsynsförfarande och domstolens presidium återvisade i april 2000 målet till domstolen i Kiev för förnyad prövning. Sovtrans fick denna gång delvis bifall men domen hävdes på talan av åklagaren i januari 2002. Ett överklagande till högsta instans avvisades med motiveringen att bolaget inte visat att det betalat in avgiften för överklagandet. När bolaget gjort detta avvisades överklagandet som för sent inkommet. - I Europadomstolen klagade Sovtrans under åberopande av artikel 6.1 på att det tagit för lång tid att pröva målet, på att domstolarna inte varit opartiska och oberoende och på att vissa förhandlingar inte varit offentliga. Bolaget hävdade vidare att det skett en kränkning av artikel 1 i protokoll nr. 1 p.g.a. att det förlorat kontrollen över Lougansks ledning och tillgångar genom aktieägarnas agerande och att den ersättning som erhållits inte stod i rimlig proportion till bolagets ursprungliga andel av kapitalet i Lougansk. Sovtrans hävdade även en kränkning av artikel 14 genom att de ukrainska myndigheterna försökt skydda sina egna medborgares intressen.

Domstolen konstaterade att den var behörig att pröva klagomålet såvitt gällde tiden efter den 18 november 1997 men fann att den ändå kunde beakta händelser före den 11 september 1997, då Ukraina erkände enskildas rätt att klaga till domstolen. Regeringens invändning att domstolen saknade behörighet avvisades därför enhälligt. - Domstolen konstaterade att den högsta instansen kunde ompröva slutliga domar i ett tillsynsförfarande. Eftersom slutliga domar därmed kunde omprövas utan tidsgräns var förfarandet godtyckligt och stred mot rättssäkerhetsprincipen. Domstolen fann vidare att de nationella domstolarnas tillämpning av nationell rätt varit motstridig och att de lägre instanserna inte hade följt överrättens anvisningar när målet återvisades. De ukrainska myndigheternas ingripanden i förfarandet var inte förenligt med kravet på en oberoende och opartisk domstol och visade på en bristande respekt för rättsväsendet. Vidare hade högsta instans avvisat bolagets överklagande med motiveringen att det inte visat att domstolsavgiften var betald. Trots att den kände till att avgiften faktiskt var betald och att överklagandefristen höll på att löpa ut gav högsta domstolen bolaget möjlighet att ge in ett nytt överklagande utan att ange tidsfristen eller medge något anstånd. Sammanfattningsvis fann domstolen enhälligt att det skett ett brott mot bolagets rätt till en rättvis och offentlig rättegång vid en oberoende och opartisk domstol och att det därför skett en kränkning av artikel 6.1 samt att det inte var nödvändigt att särskilt pröva frågan om förfarandets långdragenhet. - När det gällde artikel 1 i protokoll nr. 1 framhöll domstolen att den bestämmelsen åläger staterna positiva skyldigheter, bl.a. en skyldighet att tillhandahålla ett rättsligt förfarande som ger garantier för processen och som ger nationella domstolar möjlighet att effektivt och rättvist pröva tvister mellan enskilda. Det orättvisa sätt på vilket det aktuella förfarandet genomförts hade skadat bolagets rätt att förfoga över sin egendom. Domstolarnas vägran att följa anvisningarna från högsta instans hade skapat en bestående osäkerhet om lagligheten i Lougansks beslut och Sovtrans hade därmed förlorat möjligheten att kontrollera tillgångarna i Lougansk. Härigenom hade den jämvikt som skall råda mellan allmänna intressen och behovet av att skydda bolagets rätt att förfoga över sin egendom rubbats. Domstolen fann därför med sex röster mot en att det skett en kränkning av artikel 1 i protokoll nr. 1. Domstolen fann enhälligt at det inte var nödvändigt att pröva klagomålet avseende artikel 14.

HÄNVISNINGAR
Brumarescu ./. Rumänien, dom 1999-10-28
Beyeler ./. Italien, dom 2000-01-05
Ilhan ./. Turkiet, dom 2000- 06-27
S. o. T. ./. Sverige, beslut 1986-12-11
Håkansson o. Sturesson ./. Sverige, dom 1990-02-21
Waite o. Kennedy ./. Tyskland, dom 1999-02-18
X o. Y ./. Nederländerna, dom 1985-03-26
Airey ./. Irland, dom 1979-10-09
López Ostra ./. Spanien, dom 1994-12-09

GRAND CHAMBER


Domstolen har den 26 juli 2002 meddelat en dom avgjord i stor sammansättning.

Meftah m.fl. mot Frankrike
(Ansökningar nr. 32911/96, 35237/97 och 34595/97, dom den 26 juli 2002)
Domen finns både på engelska och franska.

Avsaknad av möjlighet till muntligt förfarande i Cour de cassation kränkte inte artikel 6.1 och 3 c) men frånvaron av möjlighet att bemöta generaladvokats yttrande stred mot artikel 6.1.

De klagande är Meftah, Adoud och Bosoni. Meftah dömdes för att ha använt registreringshandlingar som han fått olagligen och för att ha använt en stulen bil. Han överklagade utan framgång och förde sin egen talan i Cour de cassation. - Adoud fälldes för fortkörning, 143 km/h på 90-väg, och överklagade förgäves. - Bosoni dömdes för att vid två tillfällen ha kört mot rött ljus och inte heller han hade någon framgång med sina överklaganden. Adoud och Bosoni hade "vanliga" advokater som biträde i Cour de cassation. - I Europadomstolen klagade de över att de inte fått ta del av generaladvokatens yttranden i Cour de cassation och att de inte kunnat bemöta dessa. De klagade också över att de inte upplysts om dagen för förhandlingen eller getts tillfälle att muntligen föra fram sin sak vid förhandlingen.

Europadomstolen , i kammare, fann i dom den 26 april 2001 i målet Meftah och den 27 februari 2001 i målet Adoud och Bosoni att det skett en kränkning av artikel 6.1. Såväl de enskilda som regeringen begärde att målet skulle prövas i stor sammansättning enligt artikel 43.

Domstolen tog först ställning till klagomålet att de sökande inte fått muntlig förhandling i Cour de cassation och konstaterade att de sökande inte kunde fråntas sina rättigheter enligt artikel 6.3 på grund av att de enligt fransk lag ansågs som "dömda personer" och inte som "personer anklagade för brott". Enligt fransk lag gör Cour de cassation en begränsad laglighetsprövning och prövar inte fakta i målet. Med några undantag är förfarandet skriftligt. De klagande hade alla fått sin sak prövad vid muntliga förhandlingar i de lägre instanserna, vid vilka de eller deras advokater varit närvarande och fört fram deras talan. Eftersom de argument som kan föras fram i Cour de cassation skulle vara av teknisk art och endast avse laglighetsfrågor skulle det föra för långt att tolka formkraven så att de enskilda skulle ges möjlighet att muntligen föra sin talan där. När det gällde frågan om vilka jurister som får uppträda som ombud i Cour de cassation framhöll domstolen att rätten att själv välja advokat inte är absolut utan kan begränsas om det finns skäl att anse det nödvändigt m.h.t. rättsintressen. Domstolen pekade också på Europaparlamentets och rådets direktiv 98/5/EG och på EG-domstolens praxis beträffande direktivet. Det stod klart att det speciella förfarandet i Cour de cassation sett i sin helhet kunde berättiga att endast vissa advokater hade ensamrätt på att muntligen framlägga argument där och att detta inte hindrade att de klagande fick rimliga möjligheter att föra fram sin sak på sådana villkor att de inte hamnade i underläge. Deras rätt till en rättvis rättegång hade inte inskränkts. Mot denna bakrund fann domstolen med 16 röster mot en att det i detta hänseende inte skett någon kränkning av artikel 6.1 och 3 c). - När det gällde frågan om att de klagande inte fått del av generaladvokatens yttrande och möjlighet att bemöta detta gjorde domstolen följande bedömning. Med hänvisning till tidigare avgöranden framhöll domstolen att rätten till ett kontradiktoriskt förfarande i princip innebär att parter i brott- och civilmål skall få kännedom om och möjlighet att bemöta all bevisning som läggs fram i syfte att påverka domstolens beslut även av en oberoende medlem av det nationella rättssystemet. De klagande hade inte fått del av generaladvokatens yttrande. Med hänsyn till det som stod på spel för dem innebar det faktum att det var omöjligt för dem att bemöta yttrandet innan Cour de cassation avslog deras överklaganden att deras rätt till ett kontradiktorisk förfarande hade inskränkts. Domstolen fann därför med 12 röster mot fem att det i detta hänseende skett en kränkning av artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR
Unterpertinger ./. Österrike, dom 1986-11-24                          Granger ./. UK, dom 1993-03-28
Artico ./. Italien, dom 1980-05-13                                              Delta ./. Frankrike, dom 1990-12-19
Vacher ./. Frankrike, dom 1996-12-17                                        Melin ./. Frankrike, dom 1993-06-22
Foucher ./. Frankrike, dom 1997-03-18                                     Öztürk ./. Tyskland, dom 1984-02-21
Bendenoun ./. Frankrike, dom 1994-02-24                               Malige ./. Frankrike, dom 1998-09-23
Levages Prestations Service ./. Frankrike, dom 1996-10-23  K.D.B. ./. Nederländerna, dom 1998-03-27
Brualla Gômez de la Torre ./. Spanien, dom 1997-12-19         Sutter ./. Schweiz, dom 1984-02-22
Monnell o. Morris ./. UK, dom 1987-03-02                              Ekbatani ./. Sverige, dom 1988-05-26
Kamasinski ./. Österrike, dom 1989-12-19                                Bulut ./. Österrike, dom 1996-02-22
Pham Hoang ./. Frankrike, dom 1992-09-25                             Pakelli ./. Tyskland, dom 1983-04-25
Croissant ./. Tyskland, dom 1992-09-25                                  Colozza ./. Italien, dom 1985-02-12
Dombo Beheer B.V. ./. Nederländerna, dom 1993-10-27       Voisine ./. Frankrike, dom 2000-02-08
Reinhardt o. Slimane-Kaïd ./. Frankrike, dom 1998-03-31      J.J. ./. Nederländerna, dom 1998-03-27
Frette ./. Frankrike, dom 2002-02-26

________

ÖVRIGT


Under perioden den 16 - 26 juli 2002 har domstolen avgjort tre mål avseende frågan om rättegång skett inom skälig tid, se den 16, 23 och 25 juli 2002.

16 juli
Davies ./. UK (42007/98) civilmål

23 juli
Rajcevic ./. Kroatien (56773/00) civilmål

25 juli
Rosa Marques ./. Portugal (48187/99) expropriation

SVENSKA DOMAR M.M.


Som framhållits tidigare tar redaktionen tacksamt emot uppgifter om svenska mål eller ärenden där Europakonventionen har tillämpats eller prövats - gärna via e-post.

Högsta domstolens dom den 17 juni 2002 i mål T 4125-00 i fråga om rättvis rättegång i hovrätt.

Genom den överklagade domen hade Göta hovrätt ogillat P:s skadeståndstalan utan att först ha utfärdat stämning. P klagade och ansåg att förfarandet var att bedöma som grovt rättegångsfel och att det stred mot rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 6 i Europakonventionen.

HD noterar att det av 53 kap. 1 § jämförd med 42 kap. 5 § rättegångsbalken följer att en hovrätt genast får meddela dom utan att stämning utfärdas, om kärandens framställning inte innefattar laga skäl för käromålet eller om det annars är uppenbart att detta är ogrundat. HD framhåller att enligt artikel 6.1 i konventionen har envar rätt till en domstolsprövning som uppfyller vissa minimikrav när det gäller hans civila rättigheter. För en tillämpning av bestämmelsen krävs enligt praxis att tvisten är reell och seriös. Så är inte fallet om det är fråga om ett uppenbart ogrundat rättsligt an-språk (jfr NJA 1998 A 1). - HD prövar härefter P:s olika yrkanden och finner dem uppenbart ogrundade och fastställer hovrättens dom.

________

Svea hovrätts dom den 26 april 2002 i mål B 5803-01 i fråga om påföljd.

Hovrätten har i den aktuella domen fastställt tingsrättens dom avseende grov förskingring m.m. I fråga om påföljden anför hovrätten i huvudsak följande.

De brott som CR övertygats om har ett betydande straffvärde motsvarande fängelse tre år och vid ett så högt straffvärde skall påföljden normalt bestämmas till fängelse. Brottslighetens art är inte sådan att den oavsett straffvärdet bör föranleda fängelse. CR är inte tidigare dömd för brott. Han har avskedats från sin anställning och har inte kunnat erhålla nytt liknande arbete eftersom han förbrukat sitt förtroendekapital. Det har förflutit en anmärkningsvärd lång tid sedan brotten begicks. Från det förundersökningen inleddes till tiden för hovrättens dom har det förflutit sju och ett halvt år. Förundersökningen drevs utan större uppehåll åren 1994-1996 och CR:s delaktighet synes i stort sett ha varit utredd i mitten av 1996. I november 1998 beslöts att misstänkta skattebrott skulle brytas ut från förundersökningen och härefter fram till det stämningsansökan gavs in i december 2000 synes förundersökningen ha legat nere.

Hovrätten noterar att enligt artikel 6 i Europakonventionen skall var och en, vid prövning av en anklagelse mot honom om brott, vara berättigad till en rättegång inom skälig tid. Vid bedömningen av vad som är skälig tid skall beaktas hur komplicerat målet varit, hur den tilltalade själv har agerat och hur domstolar och myndigheter har handlagt målet. - Det ifrågavarande målet och det brottsliga förfarandet får anses vara komplicerat. I målet har inte framkommit något som tyder på att CR:s eget agerande skulle ha fördröjt handläggningen. Han skall således inte lastas för tidsutdräkten. Hovrätten finner att handläggningstiden varit så lång att det bör påverka påföljdsvalet eller straffmätningen. Något vägledande avgörande när det gäller i vilken mån en oacceptabel tidsutdräkt från förundersökning till dom kan beaktas vid påföljdsval och straffmätning eller huruvida villkorlig dom kan komma i fråga för brott som medfört en sådan osedvanligt stor ekonomisk skada som i detta fall föreligger inte. Hade CR inom rimlig tid dömts till fängelse hade han sannolikt haft möjlighet att nu vara villkorligt frigiven. Den långa väntetiden på rättegång och dom kan antas ha varit psykiskt påfrestande och CR har också fått vissa psykiska besvär. Han har förlorat sitt arbete och kommer sannolikt inte att få någon ny anställning inom sitt kompetensområde. Som förmildrande omständighet kan också beaktas att CR, bortsett från att han under aktuella år kunna fortsätta sin anställning med god lön, inte haft någon vinning av brotten. Han har också under ett år haft reseförbud med anmälningsskyldighet samt varit berövad friheten som anhållen under två dagar. Vid en samlad bedömning finner hovrätten att påföljden, trots det höga straffvärdet, kan bestämmas till villkorlig dom och det saknas anledning att förena den villkorliga domen med böter. Hovrätten fastställe därmed tingsrättens dom även i påföljdsfrågan.

Ordföranden och en av nämndemännen var skiljaktiga. De instämde i och för sig med majoriteten i fråga om att förfarandet dragit ut på tiden i sådan omfattning att Europakonventionens krav på rättegång inom skälig tid hade åsidosatts och att CR borde gottgöras för detta. Men enbart en villkorlig dom för för långt i ett rabattänkande för en avancerad ekonomisk kriminalitet och leder ur konventionsperspektivet till en överkompensation för tidsutdräkten. Med hänsyn till samtliga omständigheter borde påföljden i stället bestämmas till fängelse ett år.




Senast ändrad: 2011-04-12